Marie Laveau och jag

Igår var jag och FabFlikan på Marie Laveau. konstigt ställe. Namnet är fantastiskt, Marie Laveau, voodoodrottningen. Men stället, jag vet inte. Det sägs att adressen är otursförföljd, och vi får väl se hur det här går. För inget där hänger ihop, inredningen, musiken och människorna passar varandra illa. Jag trodde jag sett allt men igår såg jag en kvinna försöka bugga till Smells like teen spirit. Hon krockade nästan med Ola Salo. Låter det som en rolig mix? Det är det inte. När de spelade Welcome to the Jungle så högt att det brusade i öronen där jag satt lutad mot kakelväggen, och jag kunde konstatera att det inte fanns en enda människa där som skulle ha skilt sig från någon mängd, bestämde jag mig för att det var dags att ta 01.00-tåget hem.

Vi var också nere i deras källare. Det var premiär, och det var rätt mycket folk. Och samma problem. Alla tjejerna såg ut som hämtade ur en fyrtiotalsfilm, med dräktklänningar, rött läppstift och lagda frisyrer. Hur ointressant är det inte med folk som vill fånga blickar med något så flyktigt som trender? Det verkar mest som om de gömmer sig. På dansgolvet spelade de udda old school soul. Väldigt slickt. Jag sade till FabFlikan att det finns inte en kille här jag skulle vilja ta i med tång, av risk för att infekteras med svårartad tomhet(För ja, tomhet smittar). FabFlickan hade sett Moneybrother där, så hon tyckte det fanns en. Jag vidhöll bestämt att det inte fanns någon. Jag led. Dit vill jag inte igen. Vissa ställen känns som om de vill suga min identitet ur bröstet på mig. Marie Laveau var definitivt ett sånt. Ingen brujeria där inte.

Idag tänkte jag att jag skulle måla. Bara sätta på musik och fortsätta med min krigarmålning. Han börjar bli så vacker - spänd, uppmärksam, redo för vad som än kommer. Han bor i mitt sovrum, så han kan vaka över mig. Han är redan den enda man som ser mig sova. Eller, han blir det senare ikväll när jag gett honom ögon.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli kär igen. Och jag kan undra om det ens är vad jag vill. Jag har haft så tur så här långt, välsignad på sätt och vis. Jag har verkligen varit älskad. Kanske har jag mindre tur nästa gång. Kanske är jag inte värdig. Jag har förvaltat förtroendet dåligt.

Men om jag skulle träffa Marie Laveau skulle jag ge henne mitt recept på kräftgryta, det håller definitivt god kreolsk klass. Och hon kunde visa mig hur man tar nyckelbenet från en groda och berätta för mig vad man virar in det i innan man lägger det i myrstacken och kärleksförtrollningen börjar verka. Hon skulle tycka att jag var en löjlig amatör. Tills hon ätit kräftgrytan. Då börjar min kärleksförtrollning. Och hon skulle kyssa mig som en kvinna gör och vi skulle gå ut och äta New Orleans män till frukost.