Gud

När jag var sexton tänkte jag fortfarande att om man vill förstå något alls måste man förstå Gud, så till att börja med måste jag finna honom. Jag tänkte mig honom då som en hemlighet som någon sitter och håller på. Det måste vara en hemlighet, för i sådant som var tillgängligt kunde jag inte se gudomlighet. Men jag kunde inte heller vara ensam om min bild av Gud för det var fullständigt uteslutet att jag skulle hitta en sanning som ingen annan sett. Så någon måste någon gång ha sett den magiska Gud jag sökte, långt ifrån frikyrkornas kompisjesus och statskyrkans pensionärskörer. Jag visste inte var jag ska börja leta så jag öppnade alla böcker. Jag ville ha universums stora mysterium styckat och kategoriserat i mina händer. Och med Kristus vackra sargade kropp hängande över mitt huvud lärde jag mig sådant som ordningen i sfärernas hierarkier och att serafer har sex vingpar. Jag lärde mig namnet på varje ärkeängel och dess tillhörande himmel. Så lärde jag mig vad som är himmelskt och att jag inte var det.

I en tuktad, avstängd trädgård
en staty, gammal, lagad
behandlad, inte med vördnad för antikviteter
utan som en skyltdocka
ändrad för varje ny epok
berövad allt mer av sin form
och onödiga tidstypiska ornament
tills en dag bara flisor återstår

Så ser jag på den kristna guden idag. Men jag var ofta mer förtjust i de andra gudarna. Athena och Afrodite, Bellona, Loke och Coyote (tekniskt sett iofs tricksters), Shiva, Kali, Krishna... Det var mer blod och liv i dem. Men det är kanske lättare för någon i en kristen kultur att stirra ner i den kristna Guden som en avgrund. Lättare att öppna för mystiken i en Gud utan kropp och ansikte. Ja, utan kropp i teorin. Vi vet ju att han har kuk. Han måste ha kuk eftersom han är en han, eller hur? Man kan bara föreställa sig ett sådant ligg. Synd att man skalat bort så gott som all fertilitetssymbolik, det hade nog varit nyttigt för vår mentala hälsa.

Anledningen till att jag tänker på gud idag är att jag antastades av en legoängel på tåget igår. Jag sitter där och som vanligt stirrar jag ut genom fönstret och sjunger för mig själv. Just den här gången var det A Perfect Circles ”Orestes” Underbar låt. Fantastisk text:

Metaphor for a missing moment
Pull me into your perfect circle
One womb
One chain
One resolve
Liberate this will to release us all

Gotta cut away
clear away
snip away and sever this
umbilical residue
keeping me from killing you

And from pulling you down with me
In here I can almost hear you scream
One more medicated peaceful moment , give me
One more medicated peaceful moment
I don't wanna feel this overwhelming hostility

Jag kan relatera till den på så många sätt. ”this umbillical residue, keeping me from killing you”. Att hata det man behöver eller är så nära att det är en del av en. Både inom sig själv och i relationer. Hur mäktiga band mellan människor kan bli, så att man hellre går under än bryter dem. Om man tar texten rent bokstavligen - hur mäktiga blodsband är. Och hur man kan välja att inte känna, hellre än att fatta beslut. Men att man ibland måste. Framför allt: svårigheten att separera potential från existens. Separera sig själv från det som skapat en. Att omständigheter - min bakgrund, mina upplevelser inte är jag. Men att linjen är så svår att dra.

Orestes gjorde det till slut. Mördade sin mor. (Inte många barn har döpts till Orestes, om något alls. )

Men det här var en lång avstickare. Jag sitter alltså där på tåget och sjunger om Orestes. En bit bort sitter en tunn svart tjej i cirka tjugoårsåldern. Först förstår jag inte varför hon flyttar till mig, och sätter sig mitt emot. Men när jag ser hennes leende förstår jag, nanosekunden innan hon öppnar munnen och säger:

- Du, jag ville bara fråga, tror du på Gud?
Stort självsäkert leende, utan intelligensens omisskännliga lyster. Jag vet så väl vad det här betyder i hennes kontext. Hon är en ängel nu, Guds mun, Guds hand, utsträckt och inbjudande. Det finns inget sätt för mig att svara så hon förstår. Så jag säger:
- Nej.

Jag vet precis vad hon kommer att säga om det. Hon lägger handen på mitt knä, ger mig en öm blick (och jag har lust att hindra henne och säga jag vet att du kommer att säga det här, jag vet åh du oskuldsfulla lilla våp), och så säger hon det:

- Men du, även om du inte tror på honom så tror han på dig.

Av alla banala pick-up lines är det här den värsta. Seriöst, jag har så svårt att hålla mig för skratt. Men jag vill inte såra hennes känslor. E ller, jag vill inte såra hennes uppriktiga tro att hon gör mig Den Stora Tjänsten. Så lägger hon en broschyr i handen på mig:
- Jag tycker att du ska komma till mötet vi har på onsdag, det är ett ungdomsmöte och det brukar vara ganska coolt.

Broschyren hade titeln "Extreme". Och jag har tre saker att säga om den. Ett: "Jag tycker du ska komma till vårt möte på onsdag." Vad fan är det AA eller? Och två: Jag är inte ungdom. Jag är trettio år, akademiker, yrkeskvinna och mamma. Och tre: Coolt? Eh. Nej. Ytligt och tillrättalagt är det. Jjag har varit på många, många möten och gudstjänster och predikningar och förböner. Jag har alltid dragits till manifestationerna av alla religioner, som om religion var vatten och jag alltid undrat vad mina gälar var till för. Men jag säger eder, kyrkan är en öken för själen.

Jag hyser en djup motvilja mot missionärer. De lurar ständigt beredda, lystna som våldtäktsmän att begå andliga övergrepp. Och rättfärdigade är de också. Bah! Humbug!

Fråga: Hur känner man igen en gud när man ser den?