Demon's souls

My Cloud

Det slog mig att jag kommer till slut att skiljas från alla människor jag älskar. Vissa kommer att dö före mig, jag kommer att dö före andra. Att jag skulle dö först av alla är väl knappast troligt, jag har ju inte haft sådan tur hittills.

Jag är inte rädd för döden. Men jag vill inte skiljas åt.

Jag kommer ihåg när min son var liten och precis börjat lära sig några ord. En dag skulle jag gå ut, och han skulle vara kvar med sin pappa, så jag kramade honom och sade hejdå. Då tittar han på mig med stort allvar och säger sin första mening: "Aldrig hejdå mamma".

Ibland ger det mig tårar i ögonen att tänka på det.

if the rain
has to separate from Itself
does it say
"pick out your cloud?"
If there is
a Horizontal Line
that runs from the map
off your body
straight through the Land
shooting upright through my heart
Will this Horizontal Line
when asked
know how to find
Where you end
where I begin
pick out your cloud

/Tori Amos

Rent hus

Städning är inte en syssla för kreativa människor. Eller, städning i sig är okej, men det här dagliga hemunderhållet som består av småtorkande, småplock och diskhantering är en utdragen plåga som jag är säker kan göra just kreativa människor deprimerade.Jag förstår varför konstnärer har det stökigt. För själva städningen är en form av skapande, du skapar ett rent och vackert hem. Men verket befinner sig i ständig erosion av smutsig disk och kladdiga barnahänder. Det är som en tavla där färgen rinner och rinner och aldrig torkar. En mardröm.

När jag har städat brukar jag under en tid praktisera total diktatorisk kontroll. Det håller i några dagar, ibland veckor. Sedan börjar förfallet. Jag brukar försöka tänka att om det är stökigt hemma är det ett tecken på att jag haft bättre saker för mig. Stöket är min eftergift till kreativiteten och livslusten.

Det är bara synd att jag trivs bäst när det är vackert omkring mig.

Puscifer

Deadie hade rätt om "V is for Vagina". Han sade jag skulle älska den. Maynard - Må Gud bevara hans stämband - kombinerar sex och sin udda humor så det faller mig right in the flavour..

Jesus is risen - it's no surprise
even he would murder his momma to ride to hell between those thighs
Pressure is building at the base of my spine
If i have to sin to see her again then I'm gonna lie lie lie

You're So Cool...

Deadie sover i min säng varje natt nu.Han viker min tvätt och jag klipper hans hår.Vi spelar Warhawk och Final Fantasy.Vi gör musik tillsammans.Min son älskar honom. Det gör jag också.

Han är så cool. Jag älskar att han aldrig frågar sig själv eller andra vem han är. Jag älskar hur han aldrig backar, och hur han svarar på motstånd med att ta ett steg framåt. Jag älskar hur han doppvärmer verkligheten med sin genuina hygglighet och omtanke. Jag älskar hur hans finska alvögon blir flisor när han blir arg.

Det är bara jag som får honom att tveka. Med mig kan han vara blyg. Tvekar ibland att ens röra vid mig för sin egen skull. Som om han inte vågar hoppas på för mycket.

Ibland får han mig att känna mig som en vördad gudinna.

Jag väntar bara på att han ska komma hem.

St Teresa

Jag fikade igår med St Teresa, och jag sade till henne att jag är så nöjd med mitt liv att jag tappat alla ambitioner. Jag har inte ens ambitionen att ha ambitioner längre. Vilket naturligtvis gör mig rädd att något hemskt ska hända. För att balansera universum. Jag försöker hålla fast vid att Gud är orättvis, universum ger inte bra saker till människor och dåliga saker till dåliga människor. Rättvisa är en idé. En förhoppning. Ett löfte som man ger för att inte såra, fast man vet att man inte kan hålla det. Så om vågen tippar åt mitt håll kommer ingen ängel att lägga fingret på den andra vågskålen bara för att. Universum är orättvist, den här gången till min favör. Förhoppningsvis för alltid.

Vi satt på tunnelbanan hem jag och St Teresa och diskuterade vad vi skulle ge våra barn för namn. Hon sade att hon tänkt och tänkt men alla vackra mytologiska flicknamn hade bärare som slutade tragiskt.
- Jag menar, Ofelia? Ifigenia? Deirdre? Don't think so, sade hon.
- Medea? sade jag
- Men henne gick det ju faktiskt bra för, hon klarade ju allt.
- Sant, nickade jag. Och flög till slut iväg till Athen i en vagn dragen av drakar.
- Fast hon mördade sina barn, poängterade St Teresa.
- I Euripides version, ja. I den ursprungliga versionen mördades barnen av invånarna i Korint.
- Mhm, sade St Teresa. Typiskt Korintborna.
(De var trots allt ökända i hela den antika världen.)
- Men hjältenamn för pojkar finns det ju gott om. Jag har alltid gillat "Hektor".
- Fast han slutade ju också tragiskt.
- Ja det är sant. Han var inte lika bra med vagnar som Medea.
- I vagnen, Hektor, du ska åka i vagnen.

St Teresa har ett fantastiskt skratt. Ett riktigt barnaskratt.

Jag vet att jag hade en blogg

Men det var tre år sedan.

Jag vet att jag tyckte att skriva den. Så jag skriver igen, för nu, tills vidare.

Socker han ger mig socker

Han köper mig godis. Hela tiden. Han säger han älskar mig.

Jag tittar på honom där han står i bara byxorna och lufttrummar till Mindless Self Indulgence. Och jag tror jag är kär för jag blir lite yr.

Maten jag lagade blev knappt ätbar, för köttet brändes och pastan kokade över medan vi hade sex på golvet.

Nice.

Kom ut ur garderoben!

Jag menar det. Jag har verkligen inget att ha på mig. Min säng är täckt av kläder men de är alla helt värdelösa och oanvändbara och fula. Och det ska vara sol imorgon så jag vill helst undvika svart - chansen att hitta något blev därmed noll, noll och intet.

Underkläder har jag däremot. Jag har små linnen och trosor och behåar som matchar. Fast ingen bra svart push-up.

Snart kommer jag att gråta. Och han ringer mig och berättar hur han städar som en tok för att jag ska komma. Om han visste hur jag kommer att behöva städa när jag väl valt kläder.

Erkännande: Jag har googlat honom. Bara lite. Och hittade en bild av honom med massor av smink och halvrakat huvud. Så söt. Gorgeous.

Put on your make-up boy, you're my favourite stranger...

Deadie, den Döda Dvärgen

Ok. Jag har inte skrivit på ett tag. Anledningen till det är att jag har suttit konstant på msn/telefon med Deadie den Döda Dvärgen. Deadie stötte jag på av en slump på EchoingTheSound.net. Han hade videoklipp från NIN's hultsfredspelning och när jag tankade över dem började vi prata. Och vi har inte slutat än. Det är väl en tre veckor som har gått och vi har pratat mellan tre och åtta timmar om dagen, varje dag.

Bara för att vara mycket tydlig. Deadie är alltså inte den kille som googlat fram mig och mailat. Den killen kallar jag nu för Madonnatomten, (för han såg Madonna i Paris - inget ont om Madonna, dock). Han visade sig vara ett effektivt sömnpiller, och hans mail påminde starkt om ansökningshandlingar. Han inkluderade t.o.m. en ingående beskrivning av sin lägenhet. Gäsp....

Nå, hur som helst, Deadie hälsade på mig förra helgen. Det är märkligt det där, att träffas via nätet. Och sedan träffas. För jag hade sett kanske tre bilder av honom där han såg helt olika ut på var och en. Och han envisades med att racka ner på sitt eget utseende, medan han tyckte att jag var så himla snygg. Men när man ses sedan så vet man ändå inte. Det är så många små saker som spelar roll - hur någon rör sig, pratar, vrider huvudet. Jag tyckte han var mycket sötare än jag trott, med vackra kindben och den där sortens breda mun som jag tycker om. Kattögon, med raka ögonbryn som går snett uppåt. Och ganska kort, som en pocketpojke. Vi tog en öl, gick och åt. Sedan såg vi Världarnas krig och han sög på mitt finger. Jag var inte så fokuserad på filmen efter det. Det var helt ok, för filmen var skit. Jag menar, om man måste ha Morgan Freemans speakerröst att förklara slutet efter att filmen redan är slut, då har man misslyckats med något väsentligt.

Vi åkte hem till mig, och låt mig nu bara konstatera att mitt celibat har gått åt helvete och jag är faktiskt mycket nöjd med det.

Fast det oroar mig också. Jag är inte riktigt redo att gå in i något med någon överhuvudtaget, tror jag. Men jag har inte tänkt att simma mot strömmen i det här heller. Det får bli vad det blir, om jag låter det bara vara vad det är. I måndags gav han mig en helt överväldigande kärleksförklaring som gjorde mig riktigt tagen. Han sade

Jag älskar dig. Om du aldrig vill träffa mig igen så var det ändå den bästa natten i mitt liv. Om du vill träffa mig igen så spelar det ingen roll om det är om fem veckor eller om fem år - jag skriver ner det i min almanacka och väntar på dig.

Och jag blev så rädd att såra honom. Det vill jag inte för allt i världen. Så jag tänker vara vaksam. Men jag tycker om honom, mer och mer, och jag saknar honom när han lägger på luren. Plus - sexet var sjukt bra. Det suger fortfarande i låren när jag tänker på det. Imorgon ska jag åka och hälsa på honom.

Jag har inget att ha på mig.

Tough Cookie

Tough Cookies amerikanska pojkvän är i stan och det har fått saker att komma upp som jag inte riktigt väntade mig. Jag har aldrig sett henne som osäker, men jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att hon försöker slå ner på mig. Göra mig mindre inför honom. Jag låter henne göra det, nu, för det här är inte rätt tillfälle, men vi behöver nog prata när han åkt.

Vi har firat midsommar tillsammans, hon, han, jag, Dubbelörnen och sexton för mig okända människor. Och jag tyckte jag blev - subtilt - pikad och kritiserad.

Äh, det kanske inte är något. Eller så är det något. Svårt att säga. Men han är tokig i henne i alla fall.

Googlad

Igår hade jag ett mail i min inbox från en kille jag småpratade med framför scenen när jag väntade på NIN. Han hade googlat fram min adress genom att söka på NIN+mitt yrke, som jag nämnde. Det lustiga är att Fucker hittade mig på samma ställe, och mailade mig. Den där sajten börjar bli en riktig kontaktförmedling, det var inte meningen. Men jag tycker det är kul, jag gillar när folk har guts nog att ta kontakt.

Jag sitter hemma idag, ska jobba hemifrån. Men sanningen är att jag inte har så mycket att göra nu under sommaren. Det är lite ödsligt, och stressande på ett konstigt sätt, som att jag väntar att någon ska ifrågasätta varför jag inget gör. Jag har inget liv.

Well, boo-hoo...

BOW DOWN BEFORE THE ONE YOU SERVE

SATAN! Vilken jävla konsert NIN gjorde! Jag har ont överallt av att ha hoppat, dansat, skrikit, gråtit och skakat mina små pianonävar mot skyn, och när jag vaknade imorse med ett leende kom jag ihåg att jag halvt i sömnen messat min lillasyster (som jag på en vecka förvandlat till ett ninfan och som också var där): "Now you know - this is what it feels like!" Hon svarade att det var den bästa spelning hon någonsin varit på. Jag har varit på fler, och det är inte ens en fråga. Ja, det var den bästa. Vem behöver sex? Skaffa NIN-biljetter istället, det ger i alla fall inga sjukdomar (om du inte kommer för nära Jeordie White, han kan antagligen överföra dem genom en blick)

Marken gungade. Den faktiskt gungade. Min andra syster (som inte gjorde mig sällskap längst fram med alla femtonåringar som ser ut som the Crow) kan intyga att det sviktade minst en centimeter under Starfuckers, Inc. När publiken skrek med i "don't you, don't you, don't you" och inte ville sluta, fast Trent slutat, och Trent faktiskt log (!), nästan rört, då var klimax nådd och jag blev riktigt yr.

De hade den hårdaste setlisten man kunde tänka sig, knappt något andrum alls, utom i en fantastiskt laddad Something I Can Never Have, som Trent gjorde så man trodde han skulle gå sönder. Och Hurt, förstås. Tyvärr hade jag en tvåmeters karl bakom mig som visserligen var till stor hjälp när trycket blev för stort där framme, men vars dallrande basstämma inte riktigt hjälpte stämningen genom att överrösta den.

Mellan två låtar säger Trent (och han brukar inte säga just mycket mer än "thank you"): "I just wanna say that I'm honored to be here, and this is a pretty cool town. And I'm not used to saying nice things so this is quite a stretch for me". Jublet blir löjligt.

Åh Jesus Fuck på ecstacy! De blåste huvudet av mig bara blåste av mig huvudet. Efter The Wretched trodde jag inte att de kunde få mig att röra mig mer. Så gör de Gave up. "smashed up my sanity smashed up integrity smashed up what i believed in smashed up what's left of me smashed up my everything smashed up all that was true gonna smash myself to pieces i don't know what else to do"

Kan jag få mitt arsle tillbaka, tack!

Mina jeans har lera upp till knäna, inte för att det var så lerigt utan för att det stampades upp så mycket lera. Jag kommer att bo i min Starfucker-tank top tills den luktar illa.

Toris spelning var också fantastisk, men inte på samma sätt. När hon kom ut på scenen fick jag tårar i ögonen bara för att det verkligen var hon. Och hon var naturligtvis briljant, för hon kan inte vara annat, och jag dyrkar henne. Hon är bara så bekant, så en del av mig på något vis att jag bara stod där i trans, tiden försvann och när hon var färdig kunde jag inte fatta att det gått en dryg timme. Hon var så vacker. Så värdig, så upplyst.

Jaha. Det var årets höjdpunkt antar jag. Nu kan jag ta det lugnt. Kanske få lite sömn.

Atlantis

Tillbaka från Santorini, en av kandidaterna till rätten att kalla sig Atlantismytens ursprung. Dess vulkanutbrott för sisådär 3500 år sedan ödelade den minoiska kulturen på Kreta, och stränderna är fortfarande svarta av lava. Och låt mig säga så här: Svarta stränder är nog så bra i teorin, och gör sig fint på vykort, men de är hopplöst opraktiska. När det är tretti grader i skuggan blir sanden som glödande kol.

Men jag släpade förstås hem tillräckligt med lavasten för att nästan på övervikt på flyget hem. Aska från Atlantis. Tänk om.

Imorgon åker vi till Hultsfred.

Det finns inte nog med dag

och min hand gör ett hål i ljuset.

Jag har knappt sovit på två nätter, det finns för mycket att läsa, för mycket att se. Imorgon kommer min ena syster och på söndag min andra, och vi ska åka genom juni tillsammans, förbi Grekland och Hultsfred. Jag längtar, men borde sova mer.

Jag lägger inga kort nu. Sommaren får bli vad den blir.
Jag skriver inte mycket nu. Allt måste sjunka till botten. Jag tror jag har många nya tankar som jag inte känner till ännu.

Lycka är min Ipod. Dagens låt är "He War" med Cat Power.

Trent Reznor

Trent fyllde 40 förra veckan. Det har inget att göra med något alls, utom att han är oxe. Med månen i skytten, venus i tvillingarna och mars i jungfrun. Här är vad jag har att säga om honom idag:

1. Det är inte schysst av honom att, just när jag har som mest problem med mitt arbete och känslan av att sälja ut mig, släppa en låt med texten:
Will you bite the hand that feeds?

2. With Teeth är fuckinawesome. Så klart. Då menar jag både låten och albumet. Fan, håret ställer sig på hela kroppen när han sjunger sitt "With-e-teeth-ah!" Och när publiksorlet kommer in i Right where it belongs och gör hans sång så omöjligt ödslig vill jag gråta eller stänga av. Det blir total overload. Jesus Tapdancing Christ! Vilket geni.

3. Fy fan vad han är sexig. Fy fan fy fan fy fan. Jag svär att när jag går ur mitt celibat blir det till en Nine Inch Nails-låt. Och det måste följaktligen vara med någon som är sexigare än Trent. Alltså kan det här ta lång tid.

4. Hultsfred. Det är inte lång tid kvar. Jag går emot all min motvilja mot festivaler (har inte satt min fot på en festival på tio år), för jag ska få se TORI och TRENT samma kväll. Jag kommer förmodligen att gråta.

5. Jag tror jag släpper mitt projekt med honungsängeln för en kväll och ägnar mig åt att skriva porr med mister musikgeni aka "prince-of-darkness?-try-squire-of-dimness", det 169 cm korta paketet järndoftande raseri, blyg sårbarhet och andas-i-mikrofonen-sinsuality i huvudrollen. Det får bli på temat: "Bow down before the one you serve" möter "I wanna fuck you like an animal".

Vi önsketänker alla...

Drömmar

Jag har fastnat i drömmarna, dagdrömmarna, nattdrömmarna. Och nu har jag börjat skriva berättelsen om honungsängeln. Och mig. 17 sidor så här långt, och mina vänner säger det är den bästa prosa jag någonsin skrivit. Jag vet inte, men jag älskar att skriva på den här berättelsen.

I övrigt har jag möblerat om mitt sovrum. Gjort det till mitt eget.

Honungsängeln och jag

Efter sommarstrosandet igår med Sömngudens son ringde jag Dubbelörnen för att berätta att vi mött övervakaren. Han tyckte det var mycket roligt. Nu är du körd, sade han, och bjöd ut mig till hans bror där de satt och grillade. Det var mycket trevligt. Jag lärde mig lite albanska. Vi dansade.

Sot ishte një ditë e mrekullueshme. Underbar dag, till telefonen ringde och det visade sig att en mycket god vän till Dubbelörnen befann sig på sjukhuset med sin nyfödda dotter. Parets förra barn avled mycket tragiskt bara tre dagar gammal och nu hade detta barn samma problem. Dubbelörnen rusade iväg till sjukhuset. Barnet dog under natten. Och det är så fasansfullt grymt att jag grät fast jag inte känner dem, jag har träffat pappan två gånger bara. Imorse ringde jag Tough Cookie, hon var då på väg till sjukhuset för hennes mormor har fått en hjärtinfarkt.

Det känns som om honungsängeln smyger runt mitt hus. Det ska han ge fan i.

I natt drömde jag att jag bodde i ett stort hus. Det var ljust och vackert och Erik sov i min säng. Jag drömde att jag väckte honom genom att hoppa upp i sängen och kittla honom, för vi måste stiga upp, det var någons bröllopsdag.

När vi kom till kyrkan såg jag att pappa satt vid pianot. Och han spelade när brudparet kom springande, fnittrande uppför altargången. Jag satt och tittade på pappas välkända händer, de rörde sig så välbekant flinkt över tangenterna.

Men han spelade inte något han någonsin spelat förut. Han spelade så märkligt och pianot var felvänt, så de högsta tonerna låg längst ner till vänster och tvärtom. När jag lyssnat ett tag kände jag igen melodin, även om den var ännu mer dissonant och ödslig än originalet.

Det var Nine Inch Nails ”Hurt”. Och den enda rad han nu spelade om och om igen , var den där Trent sjunger:

You can have it all
my empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt